Det var frost på marken på morgonen. Sju grader i vattnet och cirka en gubbe i de största seten. Billabongs longboard-SM i vågsurfing bjöd på utslagsgivande swell när tävlingen genomfördes utanför Salusand (i höjd med Örnsköldsvik) lördagen 25 oktober 2008. Lisa Miskovsky, som inte tävlade men surfade ändå på sin hemmastrand, var lite ringrostig men ändå överlycklig över de fina förhållandena.
– Det är ju helt underbart att kunna surfa så här bra vågor hemma i Norrland.
Vågorna nådde som mest cirka två meter under lördagen. Lätt sideshore och hyfsat cleant gav heat som höll mycket hög standard, enligt svenska mått mätt. När det var dags för final hade Henio Skaldin, Göran Sivertsson, Andrew Duvenhage och Jonas Lilja surfat i timmar i ganska fostrande förhållanden. På stranden hade Salusandsgänget rullat ut ett släp med badtunna innehållande ljummet vatten för att inte nån skulle frysa ihjäl mellan heaten.
Domarna för dagen var Gustaf Sjöberg, Mathias Gruvris och Robert Berling. Till sin hjälp hade dem Sara och Sarah som funktionärer. För andra året i rad agerade Erik Lau som huvuddomare. Gänget hade förärats en i sammanhanget lyxig rullande bod. Även om det var mestadels soligt så var det knappast nån sommarvärme.
– Det var bra, mycket bra förhållanden. Salusand är ju ett asskönt ställe med bra klubb, folk, camping och allt. Restaurang med mat och rättigheter och varmvatten i duscharna nära stranden är ju inte heller fel. Dessutom har väl Salusand Sveriges kanske längsta fetch, sa Henio Skaldin redan innan han visste att han vunnit sitt fjärde SM-tecken i longboard.
Trots många timmar i vattnet för de flesta under lördagen så orkade alla åtminstone börja lite festande under kvällen. Det blev en hel del prisutdelning, Norrlands Guld och en hel del ukulele. Martin Bylund, Andrew Duvenhage, Patrik Ståhl och Henio Skaldin ylade och drog i strängarna så att man för ett par ögonblick, i samklang med rusdryckernas hallucinogena effekt, kunde inbilla sig att man förflyttats lite, lite närmare Honolulu. Prognosen sa dock att swellet skulle öka under söndagen så det tvättäkta yxröjet infann sig inte riktigt. Och så vitt undertecknad kunde bedöma gick ingen hem på hörntänderna denna lördagskväll.
Söndagsmorgonen var större än lördagen och det skulle växa. Men det var ganska stökigt så flera valde att ställa in surfingen och istället dra hem till södra Sverige. Lite missbedömning kan man vara efterklok och säga. Det byggde hela förmiddagen och vid lunch cleanade det till sig och höll sig kring dubbelgubbe i de största seten hela dagen. Offshore-sprayen var nästan som film. Tävlingsledningen bestämde sig för att steka planerna på en lagtävling och såg istället till att hela dagen ägnades åt en aplång expression session. Intet öga var torrt. Det var många som inte yttrade annat än ”Det här är faan helt sjukt.” ”Sverige liksom öh…” ”Det blir inte mycket bättre än så här.” Och så vidare.
På söndagseftermiddagen kunde i alla fall bland andra brorsorna Perka och Martin Bylund samt de ditresta arrangörerna från SSA belåtet låta sig berömmas för en superduperhelg. Det var inte svårt att konstatera att det är exakt precis på pricken så här bra en surftävling kan vara. Världsklass på arret. Absolut Sverigeklass på surfingen. Nästan över Sverigeklass på vågorna. Kort sagt: ren propaganda för Salusands aloha spirit samt lite, lite guldstjärna i kanten för SSA.
Tillsammans med organisationen "Save The Waves Coalition" skapar International Surfing Association (ISA) ett multilateralt samarbete för att skydda hotade vågor runt om i världen.
